Jag vill tillägna det här inlägget till mamma, pappa och Lasse för att ni lagar så sjukt god mat. Idag var en jobbig matdag, en jobbig dag i överlag, men jag ville bara ha svensk mat. Mamma som har lagat mat till mig hela mitt liv, pappa som har lagat mat till mig i 11 år och Lasse som lagade bland de godaste maträtterna jag ätit i mitt liv under ungefär ett års tid. Det här inlägger kommer förmodligen få mig att låta otacksam för allt här i Kenya men jag är verkligen inte otacksam bara det att vi äter samma maträtter varje vecka bara lite olika ordning på dom och de gör att man lätt tröttnar och inte tycker det är lika gott längre. Så idag efter skolan när jag satt i mitt rum och jag deppade för att jag var hungrig för att det var potatis till lunch, vilket var fjärde gången den här veckan (så fick vi det till middag också) så sökte jag på "spagetti och köttfärssås" på google och jag började gråta, alltså vem gör det om inte jag? Jag orkar inte, det är min absolut favoriträtt och jag har inte ätit det på 55 dagar och vi har inte fått spagetti en ända gång och vi får potatis fem gånger i veckan, och alla som känner mig vet att jag inte direkt gillar potatis. Bilderna som kom upp på google var seriöst de bästa jag skådat på hela veckan, jag kunde seriöst känna smaken av mammas gudomliga köttfärssås i munnen. Sen var jag tilläckligt dum att även söka på "köttbullar och makaroner" vilket bara blev värre, kände smaken av snabbmakaroner och ketchup i munnen, det är en smak jag alltid kommer älska. Sen spårade det ur, jag började söka på så stört många maträtter så sprack det, jag panikade och skrek, haha alltså seriöst det är inte bara mat, det är mitt liv, svensk mat, kommer aldrig kunna flytta utomlands när jag blir stor, man överlever inte utan såna saker. Tänkte även visa er vad jag saknar så kommer ni förstå. 
Ni ser nog vilka bilder som är från google och inte!

Sen började jag bara deppa allmänt över allt och de gjorde att jag fick hemlängtan på riktigt för tredje gången, jag började tänka på hur instängda vi är här och inte bara för att jag är grounded, utan för att de som hände på Westgate har hindrat oss till allt och sen när vi fick åka någonstans var min fot bruten så jag hoppade på kryckor och kunde inte följa med. Det känns som att man har gjort allt de finns att göra här på internatet och man börjar gå runt i cirklar och tröttar ut sig själv, och tröttnat på alla andra typ. Människor som inte finns här saknar jag massor just nu, t.ex. min syster, mamma, Maggan, mina vänner, Ove, min mormor även om vi inte träffas speciellt ofta, när man är ifrån allt och alla börjar man sakna exakt och det har snart gått 2 månader. Och det hjälper absolut inte med att jag har så ont i magen att jag knappt kan sitta, så måste jag läsa dykning och kan inte fokusera på något.